Tiden i Fokusvillan i Hovås blev en språngbräda vidare ut i livet för Margaretha Andersson.
– Viktigast av allt är att få rätt stöd vid rätt tid, säger hon.
Margaretha Andersson flyttade in i det första Fokushuset, Hovåsvillan utanför Göteborg, i januari 1966. Här bodde hon med fem unga vuxna från olika delar av landet. Margaretha hade nyligen kommit hem från en längre tids rehabilitering på Treklöverhemmet i Ljungskile när hon blev erbjuden att bo i villan i Hovås.
– Strax före jul fick jag ett samtal från sekreteraren i stiftelsen Fokus. Han frågade om jag ville flytta ned till Göteborg. Jag sade ja tack med luren i handen, packade två väskor och åkte iväg, berättar hon.
Margaretha Andersson bodde hos sina föräldrar i Östersund. Hon hade fått en muskelsjukdom några år tidigare. Nu skulle hon fylla 25 år och tyckte det var dags att lämna föräldrahemmet.
– Jag tänkte att nu får jag chansen, jag tvekade aldrig, säger hon.
I den stora Röda fjädern-insamlingen som hållits tidigare samma år hade länen i Sverige tävlat om att skänka mest pengar. Margarethas hemlän Jämtland hade vunnit. Stiftelsen Fokus ville gärna att en av hyresgästerna i det första Fokushuset kom just från Jämtland. Lotten föll på Margaretha. Varför det blev just hon vet hon inte.
Villan i Hovås var nybyggd men hade gjorts tillgänglig sedan det stod klart att de fem skulle flytta in. Hyresgästerna hade funktionsnedsättning i olika omfattning. Här fanns en husmor anställd och tre eller fyra biträden som arbetade på rullande schema. Maten lagades, disken diskades och de boende fick hjälp med tvätt och städning.
”Allt var möjligt”
Margaretha och kamraterna gjorde mycket tillsammans och blev vänner för livet. De fick också tillgång till mycket stöd från samhället. Länsarbetsnämnden och Försäkringskassan samarbetade om jobb och studier. Margaretha Andersson fick färdtjänst för att kunna studera. Så småningom tog hon körkort. Hon hade en grundutbildning redan innan hon blev sjuk men utbildade sig nu till sekreterare och korrespondent på Filip Holmqvists handelsinstitut.
– Jag fick möjlighet att studera till något som jag kände att jag kunde klara av. Det hade jag nytta av när barnen var utflugna. Då fick jag jobb som sekreterare.
– Jag vet inte hur det blev senare men vi fem som bodde där fick all möjlig hjälp och stöd. Det var fantastiskt och vi fick jobb allihop. På 60-talet var allt möjligt, säger hon.
Flera av dem fick skrivarbeten på universitetet, någon jobb i växeln på färdtjänsten.
Margaretha Andersson bodde i Fokushuset i ett år. Tanken var aldrig att bo kvar särskilt länge.
– Det här blev en språngbräda. Jag ville söka mig ut, få jobb, träffa någon, få familj. Det var alla flickors dröm, säger hon.
På många plan blev året i Hovåsvillan en språngbräda ut i livet. Hon träffade sin man, de gifte sig och flyttade in i en lägenhet i Hisings backa. De fick två barn.
Pionjärer som blev förebilder
Margaretha tycker att hon har fått bra stöd senare också, men då har det varit på hennes eget initiativ. Och hon tror att hon hade försökt skaffa bostad och utbildning på egen hand, om inte erbjudandet om en plats i Fokusvillan dykt upp.
– Men den här tiden var också en omvälvning i livet. Ett accepterande av hur det är att ha ett handikapp. Att jag måste anpassa mig till situationen, att våga be om hjälp och att använda sina hjälpmedel. Viktigast är att få rätt stöd vid rätt tid i livet.
Margaretha och hennes kamrater var pionjärer på många sätt. Hovåsvillan var en försöksverksamhet som stod modell för kommande Fokushus. De var också förebilder för unga med funktionsnedsättningar som ville utbilda sig, skaffa jobb och familj. Några år senare utvecklades assistansen för dem som studerade på gymnasium och högskola och så småningom klubbades reformen om personlig assistans igenom.
Efter Hovås byggdes Fokushus i flera andra städer. Unga med funktionsnedsättning skulle ha tillgång till bra bostäder – och kunna flytta till andra städer om de ville. Så småningom slog tanken om integrering rot och mottot blev att alla skulle kunna bo i samma bostadsområden.
– I början var Fokushusen bra. Men integreringen som kom sedan var bättre tycker jag, säger Margaretha Andersson.
Flera av kamraterna flyttade vidare. Villan såldes och stiftelsen köpte lägenheter i Masthugget istället.
Genom livet har Margaretha Andersson varit engagerad i funktionshinderrörelsen. Hon berättar att hon då och då reflekterat över att det var Röda fjädern-insamlingen som hjälpte henne en god bit på vägen till att skapa sig sin plats i samhället.
– Ja, det gjorde jag ibland, men jag såg det som en möjlighet. Också idag vill folk ge pengar till olika verksamheter, så jag tycker inte det är helt fel. Men samhället ska försöka göra så mycket som möjligt också, säger hon.
Erika Wermeling