Stiftelsen Fokus arbetade för bra lägenheter, tillgång till service och möjlighet att få jobb för personer med omfattande funktionsnedsättning. Många av projekten som Fokus stött har handlat om tillgänglighet. Hur ser det ut idag inom dessa områden?
Mycket har hänt sedan 1960-talet. Förstås. Men utvecklingen har också gått bakåt. Personer med funktionsnedsättning kämpar fortfarande för sin delaktighet i samhället. För möjligheten att uppfylla sina rättigheter och skyldigheter – sådant som är helt självklart för personer som inte lever med funktionsnedsättning i dagens Sverige. Utan rätt och tillräckligt stöd begränsas livet till att handla om det mest basala.
Tillgänglighet
I en tillgänglig miljö kan alla medborgare delta fullt ut i samhället. Oavsett om vi använder rullstol, kör barnvagn eller någon gång under livet kommer att gå med rullator har vi nytta av avfasade kanter, ramper, breda dörröppningar, dörröppnare och bussar utan trappsteg. Men för en del av oss är god fysisk tillgänglighet helt nödvändigt för att kunna leva våra liv.
Lokaler och utemiljöer är tillgängliga om alla kan ta sig dit samma väg, och väl där röra sig på samma villkor. Men lokaler och utemiljöer ska också vara användbara. De måste kunna användas till det som de är avsedda för. Om besökaren tvingas ta en omväg, åka varuhiss eller möts av en låst lift brister lokalens användbarhet.
De första regleringarna som skulle öka tillgängligheten kom 1966. Sedan dess har kraven skärpts och kunskapen ökat. Men byggreglerna anses vara krångliga och sinka byggprojekten, lagarna följs inte alltid. Det händer också att byggnader och miljöer som till en början byggts tillgängliga blir mindre tillgängliga när de renoveras. Så kallat enkelt avhjälpta hinder (tunga dörrar, trösklar, trappor utan ledstänger med mera) i offentliga lokaler och på allmänna platser ska byggas bort enligt Plan- och bygglagen. Men det är långt dit visar undersökningar.
Från och med 2015 klassas bristande tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning som diskriminering. Den som hindras av exempelvis otillgängliga lokaler ska kunna driva sin sak i domstol. Flera av undantagen i förslaget har kritiserats. Företag och verksamheter med färre än tio anställda omfattas inte av lagen. Hit hör bland annat 89 procent av hotell och restauranger.
Rätten till ett tillgängligt samhälle är centralt i FNs konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, som Sverige skrivit under och lovat följa. Tillgänglighet är en förutsättning för att människor ska vara oberoende och kunna delta i samhället. Staterna ska se till att den fysiska miljön och transporter görs tillgängliga, liksom information, kommunikation och IT.
Bostäder
Det finns ingen tillförlitlig bild av mängden tillgängliga och användbara bostäder – eftersom det inte finns någon gemensam definition av vad som är en tillgänglig bostad. Kraven på att granska nybyggnationer ur tillgänglighetsperspektiv ökade i den senaste revideringen av Plan- och bygglagen. Samtidigt har kraven lättats för en del mindre lägenheter, däribland studentbostäder. Trots det kritiseras reglerna för att sinka byggandet.
Det stora flertalet bostäder är fortfarande inte tillgängliga. Bostadsanpassning är ett alternativ för många människor, men det händer att fastighetsägare och bostadsrättsföreningar sätter stopp för beviljade anpassningar.
Personlig assistans
Personlig assistans är avgörande för att få kläder på kroppen och mat i magen. Den borgar för rätten att leva ett liv som andra, som det uttrycks i lagstiftningen. Att kunna bo själv, jobba, plugga, bilda familj och ha fritidsintressen.
Personlig assistans har funnits sedan 1994. Kraven för att beviljas assistans har blivit allt strängare. I snitt har 275 personer förlorat sin personliga assistans de senaste åren. 2011 blev avslagen fler än beviljade beslut. Totalt är 16 000 personer beviljade personlig assistans från Försäkringskassan. Antalet assistanstimmar har ökat men inte antalet personer som beviljas personlig assistans.
Praxis för vad som är grundläggande behov – förutsättningen för att beviljas statlig assistansersättning – har skärpts. Enligt en dom i Högsta förvaltningsdomstolen räknas hjälp med att lägga upp på tallriken och att skära maten inte längre som ett grundläggande behov. Det har lett till avslag för personer som själva kan äta från tallriken – om maten ligger där och är uppskuren. En annan dom säger att hjälp på och av med ytterkläder inte heller längre är ett grundläggande behov.
Sammantaget har det blivit allt viktigare att veta precis hur många minuter vart och ett av de grundläggande behoven tar. Därför tvingas människor räkna minuter på toaletten och vid matbordet inför nästa omprövning. En del får ta med sig bedömaren in i badrummet.
Flera fall av fusk med personlig assistans har uppmärksammats de senaste åren. Personer som beviljats assistans på felaktiga grunder, organiserad brottslighet och människohandel misstänks ligga bakom. Enligt statens beräkningar är tio procent av utbetalningar inom assistansersättningen felaktiga. Främst beror det på Försäkringskassans egna felutbetalningar.
De samhällsekonomiska vinsterna talas det sällan om. Den som jobbar kan betala skatt. Den som konsumerar bidrar samhällsekonomiskt. Dessutom kanske kostnaderna ger en signal om att behovet av självständighet var så mycket större än vad staten kunde förutse till en början?
Arbete
Arbetslösheten är nästan dubbelt så hög bland personer med funktionsnedsättning som har nedsatt arbetsförmåga, jämfört med befolkningen i snitt. Oavsett om det är hög- eller lågkonjunktur.
Statistiken talar sitt tydliga språk. Fyra av tio personer med nedsatt rörelseförmåga har anställning, enligt en undersökning från DHR. 60 procent arbetar deltid. 40 procent är anställda med lönebidrag. Av dem utan anställning har tre av fyra sjukersättning på heltid.
Och personer med funktionsnedsättning hör till dem som är arbetslösa länge. Nästan hälften av dem utan jobb har varit arbetslösa tre av de senaste tio åren, enligt arbetsförmedlingen.
Antalet inskrivna arbetslösa med en funktionsnedsättning har dubblerats sedan 2008, visar en sammanställning från Myndigheten för delaktighet.
Erika Wermeling